laextranjera.blogg.se

Svenska Skolan i Fuengirola 15/16

Fladdermöss & turkost vatten

Publicerad 2015-09-27 19:21:06 i Viajes,

 
Såhär bra har jag inte sovit på länge; att sova 12 h totalt ostört var det bekvämaste jag har gjort i helgen. Ingen kyla som gjorde det omöjligt att sova, inga störiga ljud av rävar som stressade, inget ljus från månen som höll mig vaken och inga nedrans mygg! ^^ 
 
I fredags bar det äntligen av till El Chorro och dess härlighet. Bussen gick vid två/tre-tiden från Funkan och via Marbella där vi hämtade upp 22 instabila cyklar och sedan vidare upp i bergen.
 
Vägen dit var superfin med höga berg, vindkraftverk som snurrade, klarblå himmel, soligt (ovanligt här i Spanien) och turkosa laguner. Jag skämtar inte ens lite när jag säger att lagunerna var turkosa och det kändes som vi såg på en photoshopad bild.
 
Kampingen vi skulle bo på var inte alls ute i skogen som jag hade fått för mig utan på ett "halvhögt" berg med två laguner på varje sida och jättefin utsikt över bergskedjorna - jag tror vi räknade till att vi kunde se sex olika bergskedjor. 
 
När vi kom fram hade någon grupp tagit vår presenning för att de hade glömt sin så vi slog upp två tält men majoriteten i min grupp (Grupp 2; bästa gruppen) ville sova under bar himmel inklusive jag så vi rullade ut liggunderlagen och la våra filtar alt sovsäckar på.
 
Vattnet var mycket varmare än poolen här hemma och definitivt mycket varmare än i havet. Det var dessutom turkost och helt stilla då det inte var någon vind i dalen mellan bergen. Vi grillade hamburgare och spelade kort och gitarr (inte för att jag kan spela) och såg solen gå ned bakom bergen och bara levde.
 
Vid halv tolv drog 40 av oss iväg med idh-läraren för att besöka en grotta med fladdermöss. Det var helt kolsvart och trångt och ingen visste varken vart vi skulle eller hur hög och hur trång den var, vi bara tog tag i varandras händer och axlar och duckade och gick med myrsteg. Hur dåligt man hörde rösterna på de som gick endast 5-10 meter bakom en avslöjade hur nära inpå väggarna och taket var och då böjde man på benen och gick nästan hukandes framåt.
 
Vägen tillbaka kändes kortare än vägen dit och när alla hade ficklampor kunde vi se att vi hade gjort rätt i att huka oss på vissa partier för att sedan inte begripa hur vi inte kunde inse hur högt det var på andra. Men better safe than sorry!
 
Få av oss var redo för läggdags när vakten kom och sa åt oss att han skulle ringa Guardia Local om vi inte var tysta så vi alla la oss ned och pratade "tyst" och försökte få honom att tro att vi var på väg. Det var inte lika kallt som lärarna varnat oss för men vi låg ändå allihopa ihopkurade mot varandra för att bli ännu varmare.
 
Jag, Fanny och Charlie somnade inte trots att alla andra höll på att göra det och blev tysta och vi tre låg bredvid varandra så vi låg och snackade, än en gång "tyst", och skrattade åt vakten som kom och sa åt oss. Till vårt försvar var det ett gäng spanjorer som kampade längre bort och festade, så det var de som lät men vakten orkade inte gå dit och det var inte helt överraskande.
 
På något vänster somnade jag för att vakna en timme senare av månen som var som en strålkastade och då var båda fortfarande vakna så vi låg och snackade och skämtade om ostbågar etc. Tydligen bodde det en hel rävfamilj där så vi gick upp ett x antal gånger för att schasa iväg dem från lägret samtidigt som en av oss försökte hålla vår gruppledares hund, Pims, borta från räven/rävarna.
 
Bjärre gick i sömnen och hade gått iväg, kommit tillbaka och sedan gått iväg igen med sin sovsäck. Jag hade somnat om och vaknat än en gång av månen och Charlie och Fanny. När de sa att någon hade gått ifrån lägret i sömnen och varit borta ett tag hoppade jag upp och drog med mig dem två på jakt efter den försvunna svensken.
 
Efter ett tag kom han tillbaka och då blev det tydligt att han faktiskt hade gått i sömnen, men han verkade välbehållen så vi reflekterade inte direkt mer över det.
 
Mycket hände under natten - många vändor för att jaga iväg rävar, "diskreta" check-offs för att se ifall det stod någon vid cyklarna/trädet/grillen/överallt (lite schizofreni-varning där), omformateringar för att bli så varma som möjligt mm - och vi hade ingen som helst aning om hur mycket klockan var då det kändes som vi hade legat där i flera timmar och att vi när som helst skulle upp. Det enda som kunde ge oss någon aning om vad klockan var var månen som flyttade sig från att vara bakom trädkronorna till att lysa oss rakt i ögonen i flera evigheter. 
 
Vi hade kul och skämtade mycket och ville helt enkelt inte att natten skulle ta slut samtidigt som vi tänkte att gryningen borde vara nära. Att sova under stjärnorna var nästan för bra för att vara sant och tanken att vi sov utomhus på ett berg i Spanien var surrealistisk!
 
"Dagen efter"/efter uppstigningen hade vi en hel dag uppbokat med repellering, cykling x2, vandring och paddling. Det var alltså inte smart av oss att inte sova men vi var piggare än andra som hade sovit hela natten!
 
Cyklingen var en mardröm efter salsa och boxningspass x2 och löpning + idh-lektion under veckan och farträdd som jag är var det kanske inte det optimala att rusa nedför ett berg på en grusstig med stup på vardera sida på en cykeln med taskig kvalité. Vilket är anledningen till varför jag skippade den delen och gick nedför en planare asfalterad väg ist!
 
Två olyckor hade redan skett under gårdagen pga cyklarna som gick sönder av olika skäl och såklart skulle den tredje hända så långt från sjukhuset som vi kunde komma. En tjej i min grupp sladdade och flög av cykeln och bilen som skulle komma för att ta henne till sjukhus kom inte förrens det hade gått upp mot en timme. Jag följde med till sjukhuset då jag inte ville att hon skulle åka dit själv med en främmande lärare medan de andra fortsatte dagens rutt. (jag hade inte heller orkat ta mig uppför det där berget, just saying.)
 
Läkaren som tog emot oss höll inte alls samma standard som hemma och jag blev riktigt irriterad på hur han uppförde sig mot min skadade kompis. Läkare på över 45 bast ska inte ska inte flirta med en skadad tonårstjej som försöker andas normalt genom smärtan, det är ganska självklart enligt mig.
 
När vi väl kom bort från sjukhusbesöket återvände vi till lägret, packade ihop och påbörjade bussfärden hem som tog mycket kortare tid än ditvägen. Vi hade på något sätt lyckats bli försenade så vi började åka vid den tid som vi egentligen skulle varit hemma för att plocka upp grupp 2... de hade väntat i drygt 2 h och var inte alls taggade när de såg hur härdade alla var - jag är riktigt nöjd med att jag fick den grupp jag fick och över att jag slapp åka lör-sön.
 
12 h's sömn behövdes och idag var det jäsning vid Fridas pool som stod på schemat och alla var vi nöjda över att vi var hemma från El Chorro och hade hela dagen hemma så vi kunde slappa. Det var riktigt nice i El Chorro men borta bra men hemma bäst har aldrig stämt in så mycket som nu!
 
Imorgon blir det dykningskurs och boxning på det. Tagga ytterligare en veckan full av träningsvärk!
 
 

Dumma beslut & boxning

Publicerad 2015-09-21 23:21:53 i Allmänt, El Colegio Sueco,

"Det här är en upplevelse som vi inte är glada att vi har, vi aldrig vill uppleva igen men som vi lärde oss något av."
 
 
 
Nu sitter jag här med sönderrispade ben och möra lår och varför då? Jo för att jag har spenderat de senaste 24h med att bergsklättra och boxas... För de som känner mig vet ni att det inte alls låter som jag.
Spanien gör en craycray, just saying.
 
I lördags var det fest hos Casandra i Benalmaderna och det innebar ju såklart att ca 60 elever från El Colegio Sueco skulle med samma buss utan att veta var vi skulle av. En fastboende visste halvt var vi skulle av så han hade ca 99& av bussens ögon på sig för ingen ville ju åka för långt och hamna i staden som Gud glömde.
 
Eftersom vi alla satt på samma buss började festen "på riktigt" när vi stormade in på tomten. Det badades, lektes, dansades m.m och det var riktigt kul att vara på en hemmafest i Spanien, "en upplevelse att skryta med".
 
Igår tog jag det dumma beslutet att bergsklättra med Theo... Jag ville gå vid 10 på morgonen för att kunna ta tid på sig men han ville gå vid 17-tiden och var beslutsam att göra det.
 
Eftersom jag var tveksam till det borde jag inte ha följt med men jag kunde ju inte lämna Theo att trampa uppför det helt själv, det är ju icke-humant så vi började steka iväg vid 17 från Torreblanca och gick i ca 1 h in mot landet innan vi kom till bergets fotände. Stressad över tiden som jag var ville jag inte spendera ytterligare en timme på att endast gå vid berget så vi steg rakt upp och kröp uppför i värmen.
 
På instabilt underlag, mycket vassa växter och en värme på 30 grader kämpade och vid vissa tillfällen frågade vi oss ifall det var värt att bara sätta sig ned och glida nedför igen men vi är båda envisa och fortsatte. Efter endast 1/3 av berget avklarat tänkte jag: "Ju snabbare vi kommer upp, desto snabbare kommer jag ned igen" och är väl ett av många tecken som borde ha fått mig att inse vilka idioter vi var. Men vi fortsatte.
 
Vi kom upp runt 19-tiden och hade då tagit småpauser under resans gång för att vila, dricka vatten eller inspektera våra upprivna ben för guess what - vi hade shorts på oss. Utsikten var verkligen fin, men i efterhand var den inte värd det vi utsatte oss själva och varandra för.
 
Solen var på nedgång men stod ändå relativt högt på himlen när jag beslöt mig för att det var dags för oss att ta oss hemåt. Mobilerna fungerade inte där uppe och in princip ingen visste var vi befann oss och bara det var en stressfaktor.
 
Återigen tog jag kommandot och gick raka vägen ned istället för att ta stigarna men det var för att vi inte hade hunnit hem innan utegångsförbudet om vi hade det för båda stigarna gick längs med bergskedjan och anslöt till marken först borta i Mijas.
 
Lyckan när vi hörde första bilen och inte minst när vi såg vägen var enorm. Trött i benen och slut på energi stapplade jag mig nedåt och ignorerade det faktum att blodet rann nedför mina ben eller att min hand hade domnat bort pga alla kaktusar som vi råkat ramla rakt på.
 
Vi nådde marken vid halv nio-tiden och gick som världens lyckligaste svennar över att vi tog oss ned och lättnaden var nästan obeskrivlig. Det jobbigaste återstod dock och när jag insåg vad vi hade kvar föll mitt humör längre ned än vad det hade varit uppe på berget...
 
Solen hade då gått ned bakom bergen längre bort och när solen går ned faller mörket riktigt snabbt. Obebodda hus, halvklara hus, inga gatlyktor, ingen väg, djungelliknande miljö och mörket var det enda som vi hade plus varandra.
 
Med musik på mobilen för att lugna nerverna och rädslan och med hjälp av ficklamporma som gjorde att vi kunde se våra fötter hoppade vi över diken, gick genom meterhögt gräs och vass-liknande buskar och klättrade över fallen bambu. Jag lyckades fastna med benet mellan och fick inte loss mig själv men efter mycket omfördelning av vikt och ruskande på rötterna kom jag loss och "äventyret" fortsatte.
 
Lättnaden som vi hade känt innan var bortblåst och det enda jag tänkte på var att jag ville komma hem till familjen och gråta ut i min madres armar.
 
Ju närmare vi kom "mysko-området" som vi kallade det stängde vi av både ljus och ljud och smög fram. När vi väl kom i närheten av motorvägen började rädslan släppa lite men innan vi kom dit behövde vi ta oss förbi två bilar som stod på tomgång på en grusväg mitt i ingenstans och som de paranoida ungdomar vi är vågade vi oss inte dit så vi gick andra hållet, väntade tills de gått in i sina bilar igen och kört iväg.
 
Sedan gick vi mot motorvägen och jag lyckades efter många försök få tag på Liza (alla gäststudenters ängel)! Jag började gråta så fort jag hörde hennes röst för då skulle iaf någon veta var vi befann oss. Mitt i samtalet väser Theo att vi måste ned i diket då det kom en bil, det var inte läge att ifrågasätta eller riskera någonting, så vi slängde oss nedför backen och hukade oss så mycket vi kunde.
 
Väl under motorvägen var det endast 5 minuter kvar till tågstationen där Liza hade sagt att min familj skulle hämta mig.
 
"Det här är en upplevelse som vi inte är glada att vi har, vi aldrig vill uppleva igen men som vi lärde oss något av."
 
Vi satte oss på tågstationen i Torreblanca för att vänta på min madre och inspekterade våra krigsskador under tiden... Det såg ut som vi hade blivit attackerade av galna katter som rev och kastade stenar på oss... 
 
När María José kom var lättnaden och lyckan ultimat och jag slängde mig i hennes armar och började gråta. Min kära familj hemma i Sverige hade inte lyckats få tag på mig så kvällen avslutades med långa samtal från min mammas och systers sida och omplåstring från min madres och hermanas sida.♥
 
Idag var en bättre dag! Det var visserligen skoldags men det är som ett andra hem här borta så det gör nog ingen speciellt mycket att spendera tid där, iaf så var det dags för Boxning!
 
Vi var ett gäng på kanske dryga dussinet som gemensamt satte av mot boxningslokalen vid halv sex och passet började prick. Det var pang på från början och träningen inleddes med det stereotypiska hopprepet som följdes upp av ytterligare 30 minuters uppvärmning, grund-slagen i boxning med avbrott för fysövningar (-.- ...).
 
Skitbra träning för det var den jobbiagste träning jag någonsin varit med om och istället för att sluta 19 som jag var beredd på fortsatte vi i en halvtimme till... Och då var det slag och fys i ultrarapid fart och svetten rann och det stank och var allmänt ofräscht men vi pressade oss själva och körde ända in i kaklet.
 
Nu i efterhand känns det bra att ha gjort det men jag är tveksam till om jag ska fortsätta... Det fysiskt jobbiga kan jag ta, det är då man blir som stoltast över sig själv, men att slå ut i luften / mot en säck känns meningslöst ... jag får helt enkelt avgöra efter nästa gång!
 
Bortsett fråm detta har det inte hänt något speciellt i mitt liv :-))
 
Min hemlängtan växer men snart är min familj hos mig i värmen så det är något att se fram emot i detta drömliv som vi lever^^
 
Imorgon blir det salsa efter skolan och målet är att få riktigt bra salsa-höfter tills det är dags för Fería!
 

Söndagens misstag:
  1. Jag tog ej med tillräckligt med vatten och alla butiker är stängda på söndagar.
  2. Jag lämnad ingen lapp till familjen pga tidsbrist ... = de visste inte om mina galenskaper.
  3. Vi hade på oss shorts och t-shirt ist för långbyxor och långärmat.
  4. Vi tog inte med någon som helst skyddsutrustning eller nödfalls-kit.
  5. Vi tog inte med ficklampor trots att vi visste att det blir mörkt utan solen.
  6. Vi var ej pålästa om berget och gick dit i blindo.
  7. Vi skulle ha gått tidigare.
 

Om

Min profilbild

Emilia

Valt att leva life i Fwuengi ist för STHLM läsåret 15/16

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela