laextranjera.blogg.se

Så,

 

nu sitter jag här på balkongen och äter frukost, precis som lördagsmorgonen i augusti när allt det här var nytt och läskigt. Det är nästan precis som då; solen skiner, himlen är klarblå, spansk musik spelas i lägenheten, träningar och matcher på fotbollsplanen nedanför.

 

Den uppenbara skillnaden mellan nu och då är att det är ca 15 grader kallare men de största skillnaderna är inte lika påtagliga. Det är exempelvis hur mycket min spanska har utvecklats, hur mer utåtriktad jag själv har blivit och hur jag inte längre tvekar på att gå fram och prata med vem som helst på gymnasiet här, vän eller bekant.

 

Det är största är dock hur jag under dessa 4 månader har fått sådana fantastiska vänner här och det vi har upplevt tillsammans är one of a kind. När man bor på det här sättet är man väl tvungen att kasta sig själv ut och hoppas att någon fångar en, antar jag, och det är precis vad vi alla har gjort och det är nog det som har gjort det.

 

Det är svårt att förklara för någon som inte har delat denna bubbla med oss och inte känt av tryggheten att hänga i skolan under lördagar/söndagar och känslan av att skolan och alla som finns där är som ett hem och en familj. Det är svårt att få någon att förstå varför det inte gjorde någonting att vi inte hade höstlov för skolan här är ingen börda som man helst skulle skippa att gå till, att förstå varför vi inte går hem från skolan förrän sent på kvällarna eller varför vi gör saker med varandra så ofta vi kan.

 

Vi är runt 100 elever på gymnasiet och på dessa månader har jag lärt känna majoriteten av dem bättre än vad jag lärde känna min egna klass under högstadiet och det beror nog mest på resorna till El Chórro, Ronda och Córdoba, dykningskursen, alla utekvällar där vi ser efter varandra, alla studieforum och fikor, helghäng på skolan och allt vad vi nu har gjort under terminen. Det är svårt att förklara för det är allt och samtidigt ingenting precis som har gjort oss så tajta som vi är.

 

Många har redan åkt till Sverige, de flesta av oss åker idag och några åker imorgon. Väskan är packad och väger långt ifrån viktgränsen, passet ligger framme tillsammans med plånboken och kläderna hänger på kroken och om ungefär 2 h är det min tur att börja återresan till Sverige. 

 

Igår gick vi som är kvar ut för att få en absolut sista kväll - en sista dans - tillsammans och jag hade det väldigt kul. Det har inte slagit mig än att jag inte kommer tillbaka förrän i januari men troligtvis har jag inte svårt för att säga hej då för att det snarare är ett vi ses snart!

 

Hur som helst, det ska bli underbart att träffa min "riktiga" familj igen (dvs min biologiska och inte min värdfamilj eller familjen här där Liza ser efter oss 100 barn) och hjärtat går i trippla farten. Jag har inte riktigt fattat att det här är dagen vi har räknat ned till i över en månad och det känns som igår samtidigt som det känns som det var jättelängesedan vi hypade över att det hade blivit december och det innebar att vi skulle till Sverige den här månaden.

 

Nu har hälften gått och hälften är kvar och jag tvivlar inte på att terminen som kommer minst blir lika bra♥