laextranjera.blogg.se

 

Såhär bra har jag inte sovit på länge; att sova 12 h totalt ostört var det bekvämaste jag har gjort i helgen. Ingen kyla som gjorde det omöjligt att sova, inga störiga ljud av rävar som stressade, inget ljus från månen som höll mig vaken och inga nedrans mygg! ^^ 

 

I fredags bar det äntligen av till El Chorro och dess härlighet. Bussen gick vid två/tre-tiden från Funkan och via Marbella där vi hämtade upp 22 instabila cyklar och sedan vidare upp i bergen.

 

Vägen dit var superfin med höga berg, vindkraftverk som snurrade, klarblå himmel, soligt (ovanligt här i Spanien) och turkosa laguner. Jag skämtar inte ens lite när jag säger att lagunerna var turkosa och det kändes som vi såg på en photoshopad bild.

 

Kampingen vi skulle bo på var inte alls ute i skogen som jag hade fått för mig utan på ett "halvhögt" berg med två laguner på varje sida och jättefin utsikt över bergskedjorna - jag tror vi räknade till att vi kunde se sex olika bergskedjor. 

 

När vi kom fram hade någon grupp tagit vår presenning för att de hade glömt sin så vi slog upp två tält men majoriteten i min grupp (Grupp 2; bästa gruppen) ville sova under bar himmel inklusive jag så vi rullade ut liggunderlagen och la våra filtar alt sovsäckar på.

 

Vattnet var mycket varmare än poolen här hemma och definitivt mycket varmare än i havet. Det var dessutom turkost och helt stilla då det inte var någon vind i dalen mellan bergen. Vi grillade hamburgare och spelade kort och gitarr (inte för att jag kan spela) och såg solen gå ned bakom bergen och bara levde.

 

Vid halv tolv drog 40 av oss iväg med idh-läraren för att besöka en grotta med fladdermöss. Det var helt kolsvart och trångt och ingen visste varken vart vi skulle eller hur hög och hur trång den var, vi bara tog tag i varandras händer och axlar och duckade och gick med myrsteg. Hur dåligt man hörde rösterna på de som gick endast 5-10 meter bakom en avslöjade hur nära inpå väggarna och taket var och då böjde man på benen och gick nästan hukandes framåt.

 

Vägen tillbaka kändes kortare än vägen dit och när alla hade ficklampor kunde vi se att vi hade gjort rätt i att huka oss på vissa partier för att sedan inte begripa hur vi inte kunde inse hur högt det var på andra. Men better safe than sorry!

 

Få av oss var redo för läggdags när vakten kom och sa åt oss att han skulle ringa Guardia Local om vi inte var tysta så vi alla la oss ned och pratade "tyst" och försökte få honom att tro att vi var på väg. Det var inte lika kallt som lärarna varnat oss för men vi låg ändå allihopa ihopkurade mot varandra för att bli ännu varmare.

 

Jag, Fanny och Charlie somnade inte trots att alla andra höll på att göra det och blev tysta och vi tre låg bredvid varandra så vi låg och snackade, än en gång "tyst", och skrattade åt vakten som kom och sa åt oss. Till vårt försvar var det ett gäng spanjorer som kampade längre bort och festade, så det var de som lät men vakten orkade inte gå dit och det var inte helt överraskande.

 

På något vänster somnade jag för att vakna en timme senare av månen som var som en strålkastade och då var båda fortfarande vakna så vi låg och snackade och skämtade om ostbågar etc. Tydligen bodde det en hel rävfamilj där så vi gick upp ett x antal gånger för att schasa iväg dem från lägret samtidigt som en av oss försökte hålla vår gruppledares hund, Pims, borta från räven/rävarna.

 

Bjärre gick i sömnen och hade gått iväg, kommit tillbaka och sedan gått iväg igen med sin sovsäck. Jag hade somnat om och vaknat än en gång av månen och Charlie och Fanny. När de sa att någon hade gått ifrån lägret i sömnen och varit borta ett tag hoppade jag upp och drog med mig dem två på jakt efter den försvunna svensken.

 

Efter ett tag kom han tillbaka och då blev det tydligt att han faktiskt hade gått i sömnen, men han verkade välbehållen så vi reflekterade inte direkt mer över det.

 

Mycket hände under natten - många vändor för att jaga iväg rävar, "diskreta" check-offs för att se ifall det stod någon vid cyklarna/trädet/grillen/överallt (lite schizofreni-varning där), omformateringar för att bli så varma som möjligt mm - och vi hade ingen som helst aning om hur mycket klockan var då det kändes som vi hade legat där i flera timmar och att vi när som helst skulle upp. Det enda som kunde ge oss någon aning om vad klockan var var månen som flyttade sig från att vara bakom trädkronorna till att lysa oss rakt i ögonen i flera evigheter. 

 

Vi hade kul och skämtade mycket och ville helt enkelt inte att natten skulle ta slut samtidigt som vi tänkte att gryningen borde vara nära. Att sova under stjärnorna var nästan för bra för att vara sant och tanken att vi sov utomhus på ett berg i Spanien var surrealistisk!

 

"Dagen efter"/efter uppstigningen hade vi en hel dag uppbokat med repellering, cykling x2, vandring och paddling. Det var alltså inte smart av oss att inte sova men vi var piggare än andra som hade sovit hela natten!

 

Cyklingen var en mardröm efter salsa och boxningspass x2 och löpning + idh-lektion under veckan och farträdd som jag är var det kanske inte det optimala att rusa nedför ett berg på en grusstig med stup på vardera sida på en cykeln med taskig kvalité. Vilket är anledningen till varför jag skippade den delen och gick nedför en planare asfalterad väg ist!

 

Två olyckor hade redan skett under gårdagen pga cyklarna som gick sönder av olika skäl och såklart skulle den tredje hända så långt från sjukhuset som vi kunde komma. En tjej i min grupp sladdade och flög av cykeln och bilen som skulle komma för att ta henne till sjukhus kom inte förrens det hade gått upp mot en timme. Jag följde med till sjukhuset då jag inte ville att hon skulle åka dit själv med en främmande lärare medan de andra fortsatte dagens rutt. (jag hade inte heller orkat ta mig uppför det där berget, just saying.)

 

Läkaren som tog emot oss höll inte alls samma standard som hemma och jag blev riktigt irriterad på hur han uppförde sig mot min skadade kompis. Läkare på över 45 bast ska inte ska inte flirta med en skadad tonårstjej som försöker andas normalt genom smärtan, det är ganska självklart enligt mig.

 

När vi väl kom bort från sjukhusbesöket återvände vi till lägret, packade ihop och påbörjade bussfärden hem som tog mycket kortare tid än ditvägen. Vi hade på något sätt lyckats bli försenade så vi började åka vid den tid som vi egentligen skulle varit hemma för att plocka upp grupp 2... de hade väntat i drygt 2 h och var inte alls taggade när de såg hur härdade alla var - jag är riktigt nöjd med att jag fick den grupp jag fick och över att jag slapp åka lör-sön.

 

12 h's sömn behövdes och idag var det jäsning vid Fridas pool som stod på schemat och alla var vi nöjda över att vi var hemma från El Chorro och hade hela dagen hemma så vi kunde slappa. Det var riktigt nice i El Chorro men borta bra men hemma bäst har aldrig stämt in så mycket som nu!